Ivan Jacobson

Mitt skrivbord är överbelamrat med post it-lappar. 27 gula, 10 blåa 3 orangea och en rosa. Samlandet inleddes när jag under hösten praktiserade på tidskriften 00TAL och fann att mina anteckningsböcker som format inte lämpade sig för skrivelser av detta slag, påminnelser. Hm, några vänners smaknoteringar från ölprovningen vi hade måste väl vara okej att slänga? De har trots allt inte nämnt dem. Mina egna är alldeles för många och dem måste jag skriva ner, lika bra att gå vidare till författare och böcker. "Skörlevnad", tack Göran Sommardal. Där finns allt klart att föra över till datorn och mina alldeles för långa boklista, inget krångel med att formulera meningar. Peter Kihlgård och Vilhelm Ekelund borde jag åtminstone läsa, men Malraux finns redan hemma så kanske skulle jag börja där? Ingen nödvändighet att föra över honom till datorn alltså, jag vet redan var han finns och risken att han faller i glömska är liten. Det är dock påfallande ofta jag, då jag ser igenom mina post its, undrar över varför jag skrivit ner det jag ser framför mig. Ofta rör det sig förstås om stundens ingivelse, som jag naivt nog försökt bevara på en liten papperslapp. Sällan fungerar det, inte ens när jag ser att Witold Gombrowicz är filmatiserad av polska nya vågen-regissören Jerzy Skolimowski. Den ursprungliga lockelsen har dött ut. Tacksamt nog finns det åtminstone inga svårigheter att nu slänga lapparna.

(mitt framträdande kommer troligtvis bestå av en dans-/festvideoupptagning ihopklippt med ett antal filmscener. Musiken är inte vald, men som referens finns, förutom podradion, följande adress: http://www.lastfm.se/user/takeawalk)

Ivan